They said I would be fine but I'm never fine

They said I would be fine but I'm never fine

__________________________________________________________________________

Hittade en blogg precis om en tjej med Borderline personlighetsstörning och depprision, jag läste lite och så berättade hon att hon skaffat bilddagboken.

Där la hon upp några bilder på sina ärr när hon skurit sig i armarna.

En av kommentarerna hon fick var denna: "jag tror inte ett jävla dugg på att det är en "sjukdom". om det nu är så synd om er så ni måste ta ett rakblad och skära sönder armarna så borde ni kanske istället ta tag i erat liv."

Jag blir så ARG! För människor har alldeles för liten kunskap om psykiska sjukdomar. Och har därför fruktansvärt mycket fördomar.

Visst, att lägga upp bilder på sina armar som är fulla med ärr kanske inte är så jätte bra. Men samtidigt att få sådana kommentarer är absolut inte okej. Alla ni där ute tänk på vad ni säger. Ni som inte lider av en psykisk sjukdom förstår inte hur svårt och jobbigt det är.

Och att "ta tag i erat liv" Så jävla lätt för er att säga. För ni har inte den minsta gnutta aning om hur svårt det är.

Utifrån mig nu, Jag tar en dag i taget. Vissa dagar tar jag en minut i taget för ibland är en minut den andra olik. Att jag har varit ifrån självskadebeteende (självklart fallit tillbaka någon enstaka gång) på 4 år är något som peppar mig för att inte bli självdestruktiv igen. Men Ibland ja då vill jag bara släppa taget om allt.

Och det skulle vara så lätt att ta ett rakblad ur byrålådan och skära upp armarna.

Och jag säger inte att jag aldrig kommer hamna där igen men varje dag är en kamp om att inte göra det.

Och att jag valt att leva vidare är väldigt mycket tackvare en person som förändrat hela mitt liv, lärt mig att handskas med mina tankar.

Men jag är långt ifrån frisk. Men jag är på god väg.

Och utan denna person så tror jag inte att jag hade varit dör jag är idag. Utan hade varit kavr i de liv jag slutade leva för 4 år sedan.