Var i stallet idag. Allt var jätte bra tills vi skulle gå hem. S bad om att få prata med mig.
Jag gick ut till henne och var rätt glad, frågade glatt men små kaxigt "Vad ville du?" som man kan göra för att skoja med henne.
"B går på torsdag, ville bara säga det så att du vet" Först trodde jag att hon menade att han skulle sättas igång så jag svarade glatt. Sedan såg jag hennes ansikts uttryck och förstog med en gång att så var det inte. För det hon menade var att han går bort på torsdag, han ska bli en ängel.
Jag kände hur tårarna kom. Men jag tryckte tillbaka dom för att inte visa min klasskompisar och lärare att jag var ledsen. För jag orkade inte prata om det eftersom att jag visste att jag skulle börja gråta och tårarna skulle falla i minst en timma.
Jag bytte om snabbt. Sa inte ett knyst till dom andra. Gick sedan ensam till bussen med tårarna rinnandes nerför kinderna.
Tvingade mig själv att sluta gråta.
Det gjorde jag helva vägen hem från kungälv. I en timma pressade jag tillbaka tårarna. Vissa gånger gick det knappt.
Jag kom hem. L hennes son och dotter var hemma. Gav L en snabb kram. Tvinga ur mig "Jag mår inte bra" sedan brast allt. Jag gick in på mitt rum. Tårarna forsade ner för kinderna.
Jag har gråten i halsen hela tiden. Ibland kommer en tanke på B upp och tårarna är tillbaka.
Min älskade, älskade underbara häst. Jag hoppades hela tiden på att du skulle bli bra.
Men veterinären har gjort allt, nu finns det ingen annan utväg.
Så många gånger du lagt hakan på min axel när jag varit ledsen, så många gånger du har kommit med din stora mjuka mule och flåsat mig i ansiktet. Och så många ridpass som vi har gjort under åren och som varit felfria. Man brukar säga att ryttaren ska kännas sig som ett med hästen. Och det gjorde jag verkligen med dig.
Imorgon ska jag säga farväl till dig. Något jag aldrig velat!
Så mycket kärlek jag ahr till denna hästen går inte att beskriva! <3
