Andeo

Jag vill ha tillbaka mitt liv, min livsglädje, energin.
Jag är mest tyst för det enda jag har att berätta är om hur dåligt jag mår.
Och jag vill inte ha det så. Jag kämpar för att ta mig ur depprisionen, men jag är fortfarande kvar i den.
Jag hatar att leva med min dystymi och mina två andra diagnoser.
Dystymin är den som tär på mig mest, den är okontrollerbar.
Att hela tiden ligga under den där linjen som man igentligen ska ligga över, att bara kom så långt som upp till linjen men aldrig till det där höga topparna och att bara kunna sjunka till dom sjupa dalarna är så förbannat jobbigt.
Jag behöver någon som älskar mig, någon att dela mitt liv med, någon att leva för, någon som kan hålla om mig och säga att allt kommer bli bra. Någon som kan få fram glädjen i mig. För jag vet, att den finns långt där inne.